Vägra Döda

Inskickat av Dan Lorén VTP-tjänst på Borgs by på Öland, 1984

Berättelse om min vapenfria tjänst i Borgs by på Öland, 1984.                    

Under gymnasietiden blev jag mycket medveten om att det här med lumpen och militären och krig inte riktigt var något jag sympatiserade med. Så vapenfri tjänst var ett självklart val för mig

Jag minns att jag mönstrade någonstans på Hisingen i Göteborg. När någon räckte ett trägevär till mig (för att kolla om jag var vänster- eller högerhänt) tänkte jag: ”Hjälp, är det NU jag skall vägra?”. Det var det inte. Lite senare fick jag dock möjlighet att framföra min inställning till en mycket skeptisk militär bakom ett skrivbord... Läs mer.

 

Bengt Hällgren, VTP-tjänst på Vattenfall, 1973

Några minnen från tiden som vapenfri tjänstepliktig

Min mormors far var skomakare i Trollhättan i slutet på 1800-talet. Med stort engagemang lärde han sina elva barn att man aldrig har rätt att ta någon annans liv. Det gäller alla från den minsta insekt till människan. Därför måste man se sig för så att man inte trampar på myror när man är ute och går, och krig måste man alltid vägra att delta i. Hans idéer gjorde starkt intryck och spred sig till hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn... läs mer.

 

Tidskriften Velour - den mjuka tidningen

Omslag nummer 1 till 4 utgivna 1983/84 av Sven-Erik Bengtsson under VTP-tjänstgöring i Katrineholm.

 

Minnen från VTP - tjänstgöring och resa till Berlin

Inlämnat material från Henrik Weston, VTP - tjänstgöring i Nynäshamn 1987

 

Örjan Nordling - VTP Katrineholm 1978-1979

Berättelse om min vapenfria tjänst i äldrevården i Katrineholm.

Jag låg alltså inkallad i Katrineholms kommun 1978–79. Jag arbetade på Furulidens ålderdomshem där jag främst fick ansvar för pyssel och skapande i terapin. Jag hade en konstnärlig grundutbildning vilket bidrog till arbete med de äldres kreativitet. Jag hjälpte även en medelålders man, drabbad av stroke, som samhället placerade bland mycket äldre, ofta dementa medmänniskor. Vi rullade ner med hans rullstol på stan, fikade och läste tidningen tillsammans. Det var ett viktigt år för mig liksom för de andra VTP-kompisarna. Vi delade trappuppgång i en fastighet som kallades Hemgården. Tomhylsorna på Hemgår’n blev gruppens smeknamn. Många helger tillbringades på tåget, eftersom vi hade fri och rabatterad visering. Vi hade fester med Nationalteatern och The Commodores, spelade innebandy och umgicks intensivt under ett år som banade väg för, en då, ljus och oviss framtid.