English translation soon.

Några minnen från tiden som vapenfri tjänstepliktig

 Min mormors far var skomakare i Trollhättan i slutet på 1800-talet. Med stort engagemang lärde han sina elva barn att man aldrig har rätt att ta någon annans liv. Det gäller alla från den minsta insekt till människan. Därför måste man se sig för så att man inte trampar på myror när man är ute och går, och krig måste man alltid vägra att delta i. Hans idéer gjorde starkt intryck och spred sig till hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

 Vid mönstringen sökte jag vapenfri tjänst. Jag blev kallad på intervju och fick frågan: ”Vad skulle du göra om du stod utanför ditt hus med en kulsprutepistol i handen och främmande soldater kom och började misshandla din fru?” Jag svarade att det var en inadekvat fråga eftersom jag som vapenvägrare aldrig skulle stå med en kulsprutepistol i handen. Då fick jag istället frågan: ”Vad skulle du göra om du stod på perrongen till tunnelbanan i Stockholm och någon började misshandla en rullstolsbunden man omedelbart framför dig?” Jag visste ju att det var en teoretisk fråga som borde tåla ett lika teoretiskt svar, så jag sade: ”Då skulle jag be till Gud att han slutade.” Det räckte för att jag skulle få vapenfri tjänst.

 Jag blev placerad som kraftledningsreparatör på Vattenfall men på grund av mina studier blev jag inte inkallad förrän strax innan jag skulle fylla 23 år. Vi måste tjänstgöra i elva och en halv månad i motsats till dem som gjorde värnplikt som på den tiden bara behövde göra sju månader. Vi ryckte in omkring den 15 januari 1973 och fick först göra två och en halv månad på Vattenfalls övningsfält i Åsbro utanför Hallsberg. Vi var något 60-tal tjänstepliktiga, och det visade sig snart att ungefär två tredjedelar av oss hade vägrat värnplikt av religiösa skäl medan en tredjedel hade vägrat av vad som kallades etiska skäl. Vi delades upp efter ålder i tre baracker, och eftersom de religiösa vägrarna hade vetat från början att de skulle vägra värnplikt, medan de etiska vägrarna ofta hade behövt längre tid för att komma fram till ett sådant beslut, blev resultatet två baracker med religiösa vägrare och en med etiska vägrare. Jag hörde till den senare gruppen.

 Jag kommer ihåg en lustig episod från utbildningstiden. Det var en gråmulen dag med ymnigt snöfall, och jag blev skickad av instruktören att hämta något verktyg i en annan del av området. På vägen passerade jag en stolpe där två vapenfria hade klättrat upp för att träna på att montera någon ledningsdetalj. De stod där i sina stolpskor, klädda i blåställ och hjälm med skiftnyckeln i handen, snön föll tät omkring dem, och redan när jag närmade mig hörde jag att de sjöng. Det var vackert och harmoniskt i två stämmor: ”Jag har funnit en skatt som lags i lerkärl, tack för blodet som rann på Golgata.” De var religiösa vägrare.  

 Ett exempel på en etisk vägrare var Bosse. Han var sotare till yrket och inte särskilt verbal. Vid ett tillfälle berättade han för mig hur han ändå hade fått vapenfri tjänst. Som tonåring hade han blivit intresserad av skytte och blivit medlem i en skytteförening. När han blev inkallad till värnplikt hade han accepterat utan att tänka närmare på om det var rätt eller fel – det var ju helt enkelt vad alla gjorde. Han blev snart uppmärksammad för sin skicklighet att skjuta och fick ofta beröm av befälet. Så en dag var den runda pricktavlan utbytt mot en pappfigur som skulle föreställa en fiendesoldat. Alla sköt sin salva, men Bosse lyckades av någon anledning inte trycka av. Befälet kom fram till honom och sade uppmuntrande: ”Nå, Bosse. Du som är en så duktig skytt. Få se nu om du kan träffa.” Då började Bosse gråta. Han förstod inte själv varför, men han kunde helt enkelt inte skjuta på något som liknade en människa. Befälet tog med honom till personalvården och så fick han vapenfri tjänst.

 En man från försvarsmakten kom till Åsbro och höll en föreläsning för oss. Han förklarade hur de vapenfria skulle ingå i försvaret i händelse av krig. När fienden hade bombat sönder en kraftledning skulle vi laga den, och under tiden skulle fienden skjuta på oss för att försvåra arbetet. Vi riskerade dessutom att hamna i skottlinjen mellan fienden och det egna försvaret. Han framhöll också att vi i första hand skulle beordras att reparera ledningar till svenska vapenfabriker så att de kunde hållas i gång. Jag vill minnas att mannen hette Strid.

 Omkring första maj var vi färdiga med utbildningen och placerades ut i landet. Bosse, Uno och jag hamnade på Vattenfall i Skara. Där arbetade vi resten av året, huvudsakligen med att gräva. Vi grävde på djupet hål för stolpar och på längden för kablar och jordledningar. I efterhand har jag mest positiva minnen av den tiden. Jag har aldrig varit utomhus så mycket i alla sorters väder, och jag mådde bra av den friska luften och den fysiska träningen. Det är nog som en följd av det som jag fortfarande som pensionär tycker om att gräva i trädgården. Vi fick förmånen att åka gratis med tåget några dagar i månaden. Tanken var förstås att vi skulle använda fribiljetten för att åka hem, men det fanns ingen begränsning så jag reste istället runt i landet. Under några lediga dagar åkte jag inlandsbanan från Mora till Gällivare, vidare ut till Narvik och hem via kustbanan. En annan helg åkte jag färja från Oskarshamn till Visby och direkt vidare till Nynäshamn.

 När året var över blev både Bosse och Uno erbjudna fast jobb på Vattenfall. Jag läste ju en högskoleutbildning, så jag betraktades nog som olämplig. Bosse tackade nej – han valde att fortsätta som sotare – men Uno tackade ja. Jag pratade nyligen med honom och fick veta att han blev kvar på Vattenfall ända till pensioneringen.

 På 1980-talet blev jag två gånger inkallad till repövningar. Båda gångerna var jag tillbaka i Åsbro. Nu var vi alla en del äldre och färdiga med våra yrkesutbildningar. Arbetstempot under övningarna var lugnt, så vi hade gott om tid att prata med varandra. En av mina lagkamrater var psykolog och berättade att han ursprungligen hade totalvägrat. Det var ju den enda konsekventa hållningen. På den tiden dömdes man i tre omgångar till fängelse, först en månad, sedan två månader och slutningen tre månader. Trots att han gick en utbildning som borde ha gett en god självinsikt hade han bara klarat av en månad i fängelse. Att tvingas byta sina civila kläder mot en fångdräkt och bli kallad med nummer istället för med namn blev för mycket för honom. På universitetet var han en student bland studenter. I fängelset var han ingenting. Han gav upp och accepterade vapenfri tjänst fastän han tyckte att det fel. Själv använde jag varje kväll under den ena repetitionsövningen till att plugga spanska. På tre veckor lyckades jag läsa in hela den första läroboken.

 Avslutningsvis vill jag säga att jag fortfarande är övertygad om att krig är fel. Det bästa som har hänt under min livstid är att Berlinmuren föll, det Kalla Kriget tog slut och Sovjetunionen upplöstes. Det skapade förutsättningar för nedrustning, samarbete och förståelse över nationsgränserna. Tyvärr har utvecklingen det senaste årtiondet gått åt andra hållet. Det finns alltför många inflytelserika personer som tjänar både pengar och status på upprustning och krig. De propagerar för att vi ska misstro och frukta andra nationer. Gå inte på det! Nedrustning och fred är den enda vägen mot en hållbar framtid. Krig är den värsta katastrof som kan drabba mänskligheten.

Bengt Hällgren
Karlstad