Berättelse om min vapenfria tjänst i Borgs by på Öland, 1984.                    

Brännö 2018-02-03

Under gymnasietiden blev jag mycket medveten om att det här med lumpen och militären och krig inte riktigt var något jag sympatiserade med. Så vapenfri tjänst var ett självklart val för mig.

Jag minns att jag mönstrade någonstans på Hisingen i Göteborg. När någon räckte ett trägevär till mig (för att kolla om jag var vänster- eller högerhänt) tänkte jag: ”Hjälp, är det NU jag skall vägra?”. Det var det inte. Lite senare fick jag dock möjlighet att framföra min inställning till en mycket skeptisk militär bakom ett skrivbord.

Och jag fick några veckor senare besöka en psykolog i dennas hem/mottagning på Otterhällan. Jag minns inte så mycket av samtalet, men än att hon undrade hur man blev så förståndig som hon faktiskt tyckte att jag var. Så hon tillstyrkte min anhållan om vapenfri tjänst J

Den första veckan var introduktion och utbildning för oss som skulle göra vapenfri utbildning hos Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer. Vi blev inkvarterade i några baracker strax utanför Eskilstuna. Studiebesöken i Stockholm på Riksantikvarieämbetet och på Historiska museet var mycket intressanta!

Några av oss skulle fullgöra vår vapenfria tjänst i Borgs by på mellersta Öland, en oskiftat 1700-talsby bestående av två gårdar, en kyrkoruin och Ölands största fornborg. Samt de värdefull ängs- och hagmarkerna som krävde mycket manuell skötsel. Området ägs av Kungliga Vitterhetsakademien. I januari 1984 tog jag tåget till Kalmar och taxi vidare till Borgs by.

I den ena gårdens boningshus bodde tillsyningsmannen, Sven Thoresson med hustrun Siv och deras barn. I den andra gårdens boningshus bodde vi vapenfria. Vi var en fem, sex stycken killar med lite olika bakgrund. Under de tio månader som jag var där kom och gick det några stycken; vi ryckte ju in vid olika tidpunkter. En bondson från Gotland, en fältbiolog från Stockholm, en frireligiös smålänning, en grönavågare från Värmland. Med flera.

Arbetsuppgifterna var traditionella sysslor på gården. Under vintern röjde vi på markerna med röjsåg och motorsåg – efter att ha gått kurser i hur detta gick till. Allt sly brändes upp och det gick åt många bildäck för att få ordentlig fyr på brasorna … På våren skulle det harvas och plöjas med traktorn. Alla stängsel skulle ses över och repareras. Och fåren skulle flyttas runt på olika marker (t ex andra fornborgar) som behövde betas. När sommaren kom var det höskörd. Och på hösten räfsade vi löv på lövängen.

På gården fanns får och köttdjur som hjälpte till att vårda (beta) markerna. På helgerna var det en av oss som hade jour; stannade kvar och skötte djuren så även bonden fick lediga helger. – Jag kom ju direkt från storstaden och hade växt upp flera kilometer från närmsta träd. Nu skulle jag plötsligt helt själv ta hand om ett gäng får och kor när det blev min jourhelg. Spännande och lärorikt!

Ladugård, höloft m m var ju kulturhistoriska byggnader och saknade de flesta moderniteter. Kornas urin fick t ex skyfflas ut medels skyffel och skottkärra. Man luktade inte så gott efter det. Ibland hade någon av ungtjurarna slitit sig under natten och stod i gången och hälsade god morgon genom att skrapa med foten när man sömndrucken öppnade lagårdsdörren på morgonen. Man stängde rätt fort igen och knackade på hos bonden för att få hjälp. – En helg var jag sjuk och hade feber, dock inte värre än att jag kunde fullgöra mina sysslor. Men jag höll samtidigt på att läsa Dostojevskijs bok Brott och straff och jag kunde i sanning identifiera mig med Raskolnikovs febervandringar runt i Sankt Petersburg.

En av oss vapenfria skötte köket, en vecka i taget. Också det var ett bryskt uppvaknande från att ha bott hemma med mamma som skötte hushållet. Nu blev det till att ta bilen till ICA i Färjestaden, handla mat till ”ett helt kompani”, diska och hålla ordning i köket – och sedan var det dags att börja laga nästa mål … Detta var naturligtvis hur det gjordes män av pojkar; att lära sig leva tillsammans trots en del olika uppfattningar om vad som är god tillagad mat och hur man uppför sig när man bor tillsammans. Inte lika förlåtande som man var van vid hemifrån.

En högtidsstund på dagen var lunchrasten, när man efter maten fick ta igen sig en stund på sängen. Ofta kom lantbrevbäraren vid den tiden och hade man tur fick man ett brev hemifrån att läsa under rasten eller en försändelse med dagpenningen. Efter arbetsdagens slut brukade jag ta promenader, skriva långa brev, träna volleyboll i Kalmar och bränna björktavlor med motiv från gården, i snickeriet som låg i ett av uthusen och som vi fick vara i.

Inte mycket påminde om det militära försvaret. På de vidsträckta markerna som hörde till Borgs by fanns dock hemvärnets (?) förråd och en gång skulle det hållas övning i trakten. Vi målade stora skyltar ”Främlingar är vänner som Du ännu inte känner” och liknande budskap som vi satte upp i träden efter vägen. Och så grävde vi ner stora spikar i grusvägen som vi hoppades att deras fordon skulle få punktering av.

Ibland gjorde vi förstås utflykter; till Borgholm för att lyssna på Björn Afzelius eller till någon strand för att bada. En studieresa gjordes också till Stensjö by på fastlandet där våra vapenfria bröder höll till. Jag följde med gotlänningen en helg hem till Gotland där jag aldrig varit tidigare (vi håller fortfarande kontakten).

Det var på det hela taget ett fantastiskt år! Flytta hemifrån, lära sig laga mat och ta hand om ett stort hushåll, sköta en bondgård och dess marker – och förstås det sociala spelet. Tågresorna minns jag också som underbara äventyr. Vi fick ju resa vart som helst i Sverige för tio kronor. Man kan nog säga att min vapenfria tjänst i mycket hög utsträckning påverkade resten av livet. Jag började något år senare plugga Kulturvetarlinjen – med inriktning mot kulturmiljövård, och arbetade därefter i flera år med kulturlandsskapsvård. Under studierna bodde jag en höst på Öland och genomförde arkeologiska undersökningar – och en sommar arbetade jag med att köra bokbuss i Borgholms kommun på norra Öland.

Trettiotvå år senare, på hösten 2016 kom min dotter in på Ölands folkhögskola i Färjestaden. Jag körde henne dit, vi besökte Borgs by – och hälsade på Sven och Siv, som nu efter pensioneringen flyttat in till Färjestaden och visade sig bo hundra meter ifrån det elevhem som min dotter skulle bo på under SITT Ölandsår. Allt går igen!