VTP 1986 – minnen av skog, vatten och utedass

Efter två år på universitetet ryckte jag in i VTP-tjänst, under ledning av Skogsvårdsstyrelsen i Värmland. Det var vinter och kallt och utbildningen inleddes med en översiktlig orientering i vad tjänsten skulle innehålla: underhåll av naturreservat och skötsel av statlig skogsmark. Jag har svaga minnen av kursdagar hos Naturvårdsverket och kring vår roll i totalförsvaret.

Gruppen bestod av åtta grabbar, alla runt 20 år. Blyga och osäkra, men ändå i en accepterande grupp – vi var ju alla av en särskild sort. Vi redogjorde aldrig öppen för våra bevekelsegrunder, men jag tror att det var lika delar religiösa, pacifistiska och antiauktoritära skäl till att vi hamnat i denna grupp. Vi kom också från vitt skilda förhållanden – grova bondsöner, smarta arbetarungar och finlemmade akademikerbarn.

En viktig del av utbildningen var att lära sig köra och sköta om motorsåg och röjsåg. De var ju de viktigaste verktygen det kommande året och väl underhållna redskap underlättar arbetet. Bondsonen från trakten av Boden var född med en motorsåg i näven och kunde utan vidare köra den med en hand – det är nog den bredaste man jag någonsin mött. Om en annan växt upp med moped kunde bondsonen naturligtvis köra snöskoter, vilket visade sig användbart under vårvinterns arbete när ved skulle ordnas ute på reservatens grillplatser.

Efter grundutbildningen väntade några veckor på en förläggning i en gammal skolbyggnad utanför Glava. Dagarna var enahanda, med diverse röjning, gallring och fällning av skog. Till huvuduppgifterna var att underhålla grillplatser och toaletter i traktens naturreservat. Allt eftersom solen värmde och fågelsången tilltog i skogarna svetsades gruppen samman och jag minns att vi tog hand om varandra. Det fanns ju någon sorts vekhet eller kanske en tillåtande attityd när det gällde svaghet. Vi var ju per definition inte macho-grabbar, åtminstone inte med alla gängse attribut. Så även om det handlade mycket om bilar och motorer fanns det ingen tävlan eller nedlåtande ton mot den som inte kunde eller orkade.

Frampå vårkanten blev tre av oss, Johan, Janne och jag, förlagda till en lägenhet i Kristinehamn. Vi fick som huvudsyssla att ta hand om naturreservaten i den norra delen av Vänern. Vänerskärgården är stor och åtskilliga hundra öar och skär ingår i de vidsträckta naturreservat och fågelskyddsområden som blev vårt arbetsfält. Det blev många timmar i bil och båt ut för att städa, skura dass och sköta om områdets växtlighet. Utöver motorsåg och röjsåg fick vi jobba med lie och yxa, hammare och såg. Under sommaren var det onekligen en lyx att dagligen kunna röra sig ute på Vänern och fika på soldränkta klippor. Att gräva och tömma utedass i stark värme var däremot inte lika roligt, om än oförglömligt.

Sommaren blev höst och hösten blev vinter. Behovet av att sköta reservat minskade i takt med färre besökare och vår tid fick i allt högre grad ägnas åt att gallra och fälla skog. Vi hade väl blandad insikt om varför vi gjorde det vi gjorde och vad målet var för de skogar och reservat vi skötte. Vår arbetsledare i Kristinehamn var en gammal trumpen man med okänd bakgrund. Trots att vi var tre snälla och hyfsat intellektuella pojkar behandlade han oss som mindre vetande ungar som skulle uppfostras och hållas kort. Hans arbetsledande kompetens var minimal och dessvärre blev han till ett skämt i våra ögon. Han visade inte en tanke på att förklara hur vi skulle vara en kugge i den nationella naturvården – kanske visste han det inte själv.

Vi räknade ner och vid Lucia hade vi fullgjort vår vapenfria tjänsteplikt. Vi skiljdes åt och bortsett från några enstaka glimtar har jag inte sett röken av mina VTP-kompisar. Vi kom från olika sammanhang och försvann tillbaka till våra socialgrupper och våra livsprojekt. Kvar stannade en hyfsad kunskap i att köra motorsåg och röjsåg och en liten insikt i vilka sorts människor som sökte och fick vapenfri tjänst, då, när det begav sig: alla möjliga sorters pojkar, med en mängd bevekelsegrunder.

***

Jag minns delar av mönstringsproceduren: många finniga pojkar, träningscyklar, mätningar och en rent industriell granskning av våra förmågor för krigsorganisationen. Efter att meddelat avsikten att söka vapenfri tjänst sorterades jag ut – som jag minns det utan en kommentar. Krigskarriären var klippt för den här taniga 18-åringen och därmed var jag ointressant i denna process. Efter en tid, oklart hur lång, kom det en kallelse till en intervju. En vänlig man intervjuade mig under ett par timmars tid och ställde mig inför en rad varianter av omöjliga val – skjuta fienden eller se honom våldta och mörda min familj. Jag hade ju hört talas om denna procedur och tyckte jag var hyfsat förberedd – ge honom rätt svar och saken är klar. De enda argument som var ”godkända” var ju de rent pacifistiska. Frågorna hopade sig och det som från början var en intellektuell lek blev allt mer en obehaglig utpressning. Han visste naturligtvis det hopplösa i övningen och sitt eget övertag. När samtalet närmade sig en låsning bröt han och lät mig sänka garden. Jag hade uppenbarligen varit tillräckligt övertygande eller hållit stånd tillräckligt länge. Efter några veckor kom beslutet – jag hade beviljats vapenfri tjänst.

Grunden för min motvilja mot värnplikt var, som hos säkerligen många, en kombination av flera argument. Dessa hade vid den tiden en viss viktning – idag är den snarlik, men kanske med en något annorlunda mix. Åren har naturligtvis gett mig en stabilare grund för min världsbild och samhällsanalys, men den pacifistiska grunden består, stark. Det kanske kortfattat kan beskrivas så här:

Det är fel att döda en människa. Inga eller ytterst få situationer kan ändra på det. Staters politiska konflikter är definitivt ingen sådan. Oavsett tillfälliga aggressioner finns det alltid bättre sätt att hantera konflikten på. Plockar en undan de mest högljudda krigshetsarna finns det oftast rimliga och fredliga lösningar inom räckhåll.
Tanken att olika staters politiska konflikter skulle gå att hantera eller lösa med militära medel är befängd. Det är aldrig enskilda, vanliga personers aggression mot personer i det andra landet som motiverar krig och dödande. Det är alltid uppblåsta män med militär makt som drar in länder i krig. Skulle en krigsförklaring utsättas för en folkomröstning (bland landets kvinnor) skulle den aldrig godkännas. Därför är ett lands militärmakt inget jag kan ställa upp på och deras argumentation bara en partsinlaga.
Det finns mig veterligen ingen militär hantering som på ett bestående sätt har löst den grundläggande konflikten. Våld föder våld och skapar generationer av hat och hämndbegär.
Det hindrar inte att jag förespråkar en stats interna våldsmonopol. Där är statens våldsutövning en nödvändig inrättning för att hantera lag och ordning – naturligtvis under noggrann rättslig övervakning och granskning.
Ett lands försvar måste hantera hela hotbilden och inte så okritiskt få domineras av militära hjärnspöken. Vi har betydligt fler, mer konkreta och akuta hot att hantera, som verkligen skulle behöva en allmän värnplikt. Om alla myndiga folkbokförda i landet tog del i ett gemensamt samhällsbygge (naturvård, försvar, socialt arbete, föreningsarbete, renhållning/städning etc.) skulle många problem kunna minska. Antalet unga som hamnar snett skulle sannolikt minska och integration av utlandsfödda skulle underlättas väsentligt. Inte bara för alla som fyllt 18, utan även företag och organisationer.

//
Per Schillander
Mölndal