Jag mönstrade hösten 1985 och ansökte då om vapenfri tjänst. Min två år äldre bror hade tidigare fått beslut att han fick genomföra VTP ett år i Småland, inom skogsröjning. Även jag som var emot att använda vapen, jag var aktiv i miljöfrågor (medlem och aktivist inom fältbiologerna), och kände det som självklart att jag ville bidra till samhället. Jag var inställd att arbeta ett år inom den sociala omsorgen på dagis, sjukvård eller någon annan social verksamhet. Det kändes som jag på så sätt kunde göra en bra insats och i en symbolisk framtid kunde jag ju även inkallas för att hjälpa barn eller behövande sjuka. Att bruka vapen var jag däremot tvärt emot. Det stred mot min moral. 

När det blev min tur åkte jag till Kristianstad för mönstring. Där träffade jag andra unga som befann sig i samma situation, och allt kändes lite spännande och som en del av en mognadsprocess som vi män på den tiden var tvungna att gå genom. Inför andra dagen på mönstringen, då de olika övningsmomenten skulle genomföras, hade jag sedan länge bestämt mig för att säga nej. När de räckte över vapnet vägrade jag ta emot det. De upprepade gesten men jag stod på mig. Nej! Då leddes jag iväg till ett övre befäl, där jag utanför en dörr fick vänta på mitt samtal. Det visade sig sen att befälet kom från samma kommun utanför Malmö som mig. Han ville vara snäll sa han, och anpassa en tjänstgöring som bäst passade mig. Han skulle kunna ge mig mer eller mindre förtur för att se till att jag en så smidig placering som möjligt. Smickrad av förslaget, men ändå ung och moralisk, gjorde att jag fick fortsätta stå upp för mitt nekande. 

Resvägen hem gick med rälsbussen från Kristianstad. Lagom melankolisk i sinnet tänkte jag genom det som skett. Kanske gick jag nu miste om en gemenskap som jag annars inte skulle få del av. Blev jag ändå en ansvarsfull man, om jag inte genomgick utbildningen? Hur såg samhället på mig efter detta, som en svikare? Ingen annan på mönstringen hade sagt nej till vapen. I denna handling var jag ensam. Och som en drop-out och utan gemenskap åkte jag sen långsamt genom det skånska landskapet söderut. 

Under hösten och året efteråt blev det sen två samtal med olika psykologer. Jag överklagade det första nekande beslutet, och därefter det andra. På nytt blev jag inkallad, och åter gick jag in och sade nej till vapen. På hemfärden denna andra gång fick jag skjuts med två punkare från Malmö som också vägrat och som också stått på sig. Under bilfärden hem kände jag igen mig själv i dem samtidigt som jag visste att vi var olika. Deras hållning var mer en anti-attityd gentemot samhället. Jag var också anarkist, men hade till skillnad tankar om en plattare demokratiskt form, jag deltog i arbetet för ett musikens hus i Malmö (där det tidigare hade förts en kamp för ett allaktivitetshus i staden), men hade inte deras negativa syn på en samhällelig gemenskap. Deras hållning var mer som en önskan om en subkulturell autonomi. 

Hösten 1989 blev jag kallad till rättegång. Där vidmakthöll jag mitt beslut. Jag försökte förklara att jag gärna gjorde samhällstjänst, jag arbetade gärna ett år inom kommunala sociala omvården, men hade hittills fått avslag för mitt önskemål. Mina skäl var inte giltiga. Jag var tillhörde inget religiöst samfund, jag hade ingen kontakt med värnpliktsvägrarna och kunde därigenom få hjälp, och jag ville inte luras att jag rökte hasch, var bög eller var pykiskt ostabil. Jag trodde helst enkelt på att min personliga sanning, om att jag med rätt moraliskt motiv kunde övertala psykologerna och rätten om att det stred mot min moral att bruka vapen. Men jag insåg genast hur svårt det var att med egen röst hävda sin rätt. Ett beslut följde som yrkade på dagsböter efter ekonomisk situation. Och eftersom jag var student blev det lyckligtvis en relativt liten summa. Men det ledde också till att jag blev totalvägrare. Samhällstjänstgöring fick jag däremot glömma.

Sju år efter mönstringen – sommaren 1992 - blev jag åter inkallad till militärtjänstgöring. Om jag inte deltog, skulle det denna gång leda till fängelse. Jag hade därmed blivit en kriminell person. Våren 1992 åkte jag över sundet till Danmark, skrev in mig på en kunsthøjskole i Holbaek och var inställd på att jag skulle emigrera. Samma vår fick jag brev att jag slapp fortsatt tjänstgöringsplikt. Mitt ärende var avskrivet, stod det. Sju års kamp var därmed över. I efterhand kan jag fråga mig om det värt allt besvär och moralisk vånda som jag gick genom. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till den frågan. Jag har vänner med liknande berättelser som jag. De försökte också ställa upp för samhället och göra allmän samhällstjänst, fick avslag och först efter sju års tid blev också de avskrivna från den allmänna tjänstgöringen. Hur såg statens strategi ut egentligen? Det skulle jag gärna vilja veta. Var det kanske en medveten uttröttningsstrategi eller ”bara” en trög och invecklad byråkrati?

Mats Eriksson